Den första tacksamheten

Och så kom den där tanken. Tanken som fick mig att ana att jag kanske hela tiden hade betraktat allt från fel sida. Antalet gånger som jag velat sparka på Gud för att han inte gör min bror bra igen - de är fler än jag vill erkänna. Men nu, just i denna stund, tänker jag att jag är tacksam. För han lever ju faktiskt. Min bror lever. Och han kan fortfarande skratta. Han kunde lika gärna inte ha gjort det. Levt. Skrattat. Så nu, just i denna stund, är jag tacksam.

Han som förstår

För systern har den här våren varit mer än omtumlande. Sjukdom som tvingade fram tid och prioriteringar. Tid som gav upphov till oväntat möte, som i sin tur mynnade ut i en hand att hålla i. Jag tror, och hoppas, att den här handen tillhör mannen som jag en gång kommer att se i ögonen framme vid kyrkans altare. För han gör mig glad. Han skräms inte av mina tårar. Ärlighet är det han prioriterar högst och vi utmanar varandra. Till lugn. Till mod. Och jag försöker vänja mig vid tanken att det finaste kanske inte är att man är lika, utan att man kompletterar varandra. Jag ler nu. På riktigt.

Lite som du och jag

Ute finns det en himlakropp som inte är hel
men inte heller trasig
bara skymd av världens skugga

lite som du och jag

vi skymmer varandra
mer eller mindre
beroende på vart vi står
i förhållande till den största

till ljuset

Vägvisaren

Följ ditt hjärta
sa alla till henne

som om hjärtat
kunde promenera
och visa vägen

det sitter för fan fast i kroppen
ville hon skrika

det gjorde hon aldrig




istället nickade hon
och höll med
det var nog det bästa

- att följa det enda organ
som aldrig vågar stanna
i rädsla för att dö

det var nog det bästa

ändå

Säg skriv och jag skriver

Det var länge sedan nu. Fyra månader sedan vi såg varandra i ögonen. Jag och min bror alltså. Men nu när vi gör det, ler vi båda. Och jag frågar den där frågan som jag så länge tänkt på. Får jag kämpa för dig? Får jag dra in medierna i ditt liv? Får jag hoppas på ett bättre samhälle för dig? Och jag tror att han blir glad. Att han förstår att jag älskar honom. Men han tackar nej, säger att det inte är någon idé och att man aldrig vet hur saker och ting vinklas. Och jag förstår honom. Samtidigt inte. Men nu vet han i alla fall att han inte kämpar själv.

Lugnet kommer nog en annan dag

Och att säga; det är lite mycket nu. Det skulle inte klassificeras som en överdrift. Sommarjobbssökande, skrivarlinjeansökningar, hemtenteskrivningar, kamrattrösterier, kroppbesvärligheter och ingensolisiktetrötthet.

Och jag förstår att jag utstrålar världens opepp på livet här på bloggen. Men jag lovar. Skulle ni träffa mig i verkligheten skulle jag le. Jag skulle le med ögonen. Dock vet jag inte om det är bra eller dåligt.

Låt bli eller var stolt

så var det de där liven igen
som kunde vara oändligt olika
och samtidigt befinna sig under samma regn

hon frågade sig
om det skulle klassas som en dygd
att anpassa sig
eller om det var ett ypperligt tillfälle
att utveckla rakrygghet

svaret berodde på vem som förstod
och hon valde att inte låta alla
uttrycka sin åsikt

Tsunamisorgen har ebbat ut

Det är ju tur att saker kan vara annorlunda. Att det faktiskt inte alltid är som man tror vi första anblicken. Tsunamisorgen, återgår nu till vardagligt skvalp, för framtidshoppet återuppstod. Tack och lov.

Samvetslistan #6 Gråten och sorgen

Ambivalensen. Dubbelheten. "Vad-du-än-gör-så-blir-det-fel"-sitsen. Att få dåligt samvete av att vara glad. Att få dåligt samvete av att vara ledsen. Antingen "glömmer" jag min bror i de leende stunderna. Eller så uppskattar jag inte det livet som jag fått turen att leva när tårarna håller mig sällskap. Aldrig blir det bra. Och tillslut hamnar jag i mitten. På likgiltighetens gräsmatta. Stråna är varken gröna eller vissnade. De bara är. Och knappt det.

Allt eller inget kan ha förändrats på sju veckor

Bokade biljetter igår. Till påsk ska hela familjen träffas. Och jag hoppas, hoppas, hoppas att haren lägger lite lycka i äggen det här året.